top of page

Om Johanna.

Johanna är en prisvinnande fotograf från Sverige. Hon är självlärd och har haft ett flertal soloutställningar både i Sverige och utomlands. Hon började mer seriöst med digitalt fotografi 2012 och gick sedan vidare till att lära sig analogt fotografi och mörkrumsarbete 2018. Att lära sig hantverket bakom analogt fotografi är något som bidragit till hennes utveckling som fotograf. Under sin uppväxt var tecknandet och målandet det huvudsakliga artistiska uttryckssättet men när hon hittade fotograferandet var det som att hitta hem. Idag arbetar hon både med analogt och digitalt fotografi men för lite olika syften. Analogt används mer för porträtt och poetisk fotografi och digitalt för experimentella självporträtt.

About Johanna.

Johanna L. Rönn is an award winning photographer from Sweden. She is self-taught and has had numerous solo exhibitions both abroad and in Sweden. Starting with digital photography more seriously in 2012 she later moved on to learning analogue photography and darkroom work in 2018. Learning the handcraft behind analogue photography has played an important role in her photography. When growing up painting and drawing was the main way of expressing herself but finding photography as a media felt like finding home. Today she works both with analogue and digital photography and uses them for slightly different purposes. Analogue for portraits and poetic photography and digital for her experimental self-portrait work.

Om mitt arbete:

I sitt fotografi söker Johanna ofta efter en känsla av intimitet. Oavsett om det är porträtt, natur eller detaljer så är det viktigt att det finns en äkta geniuin känsla bakom bilden. En känsla av lugn och närvaro. Själva fotograferandet används både som en flykt undan det vardagliga livet och som ett sätt att vara helt närvarande i nuet, ett meditativt fotograferande. I sina självporträtt använder Johanna ofta den stämning som finns i det fysiska rummet och smälter samman det med en inneboende känsla och fotografierna blir ett resultat av den mixen. Sällan är ett foto planerat i förväg utan det kommer till i stunden.

 

 

I mitt fotograferande är jag helt fri. Jag släpper alla tankar på prestation och låter mig försvinna helt i det jag ser genom min kamera. Det fyller mig med en barnslig glädje och precis som när man var barn och kunna försvinna in i en lek försvinner jag in i stunden. Det är en äkta glädje i själva fotostunden. Jag tar foton nästan varje dag, de dagar när jag inte kan fotografera så känns det alltid lite fattigare, som att jag inte fick den stunden av meditation för mig själv. Jag saknar energin det ger mig. Jag söker ofta efter intima ögonblick som berör mig och genom att fånga dem kan jag också ge det vidare till den som vill dela det med mig. Jag gillar att komma nära. För mig handlar det om ett ögonblick av tillit och respekt. Att fota porträtt är ett privilegium och det är en stund som jag har ansvar att förvalta och ta hand om på bästa sätt. I mina självporträtt hamnar jag ofta omedvetet i en bitterljuv melankoli som alltid verkar finns där precis under ytan. Om jag skulle svara på varför jag fotograferar så är det helt enkelt för att jag måste, för att jag vill. Utan mitt fotografi skulle jag vara en annan person. När jag fotograferar finns min värld i det jag ser genom kameran och det får min fulla uppmärksamhet. Det blir ett sätt att kommunicera vem jag är, vad jag ser och vad som är viktigt för mig. Med mina foton hoppas jag att betraktaren kan känna de känslor jag hade i fotoögonblicket.

About my work:

In her photography, Johanna often aims at finding a sense of intimacy. Whether it is self-portraits, nature, details or someone else’s portrait it is important that it is a moment with true authentic feelings. A sense of calm and presence. Photography is used both as a way of escaping everyday life, and as a way of staying present in the moment, a meditative kind of photography. By using the atmosphere of the physical location and the feelings inside Johanna blend these two together and the photos will be a result of that mix. Rarely are the photos planned in advance but instead they come alive in the moment.

 

 

With my photography I feel completely free. I let myself go behind my camera, I let myself get absorbed and set free by what I see through my lens. I get filled with joy and I feel like a child that get caught up in a play, nothing else exists. It is a true love for the process of making a photo. I take photos almost every day. The days when I don’t, I feel poor, like I denied myself that beautiful escape. Like I didn’t get that boost of energy. I search for intimate moments that touches my heart and by capturing that I am then offering it to whoever wants to share it with me. When I take portraits I love to come close. To me it is an act of mutual respect and trust. A privilege for me, and it is my responsibility to nurture that moment. In my self-portrait work I often end up in the sweet melancholia that is always right there under the surface. If I was to answer the question of why I take photos, it is simply because I have to, I wouldn’t be who I am without photography. My world is what I see through my lens and it gets my full attention. It is a way of trying to communicate who I am, what I see, what is important to me. Core feelings that reveals who I am. With my photos I hope the viewer can sense the feelings I had when taking the photo.

bottom of page